När jag berättar för människor som inte fiskar att jag ska ut igen, möts jag ofta av samma fråga: varför? Vad är det som får mig att återvända gång på gång?
En del av svaret är spänningen. Att fånga en fisk är i sig något kittlande. Men ännu mer handlar det om platsen – om att vara någon annanstans. Fiske är onödigt, improduktivt och ineffektivt. Det finns mängder av enklare sätt att få fisk på bordet. Kanske är det just det som är poängen. Det känns rätt att strosa längs vattenlinjen när jag egentligen borde sitta vid skrivbordet och jobba. Fiske är att göra något annat, att vara ensam men samtidigt tillsammans med andra som delar besattheten. Det är en plats där jag inte behöver förklara mig.
Fiske handlar om att vänta. Om att tro på att det du hoppas på till slut ska hända. För en utomstående kan det se ut som om ingenting sker förrän fisken nappar – men så är det inte. Målet är förstås att fånga en fisk, men vägen dit kräver ständig aktivitet. Jag är aldrig mer fokuserad än när jag fiskar. Jag läser vattnet: hur strömmar det, är det klart, är det varmt? Jag känner vinden, letar efter rörelser under ytan. Sedan kommer tekniken – kastet, valet av bete eller fluga för just den dagen. Förberedelserna är minst lika viktiga: att studera väderprognosen dagen före och strax innan avfärd, välja ut flera platser, ordna utrustningen. Och ändå händer det att jag kastar mot en synlig fisk, väntar på det perfekta ögonblicket – och misslyckas. För sanningen är att jag oftast inte får något alls.
Fiske handlar också om att knyta an till landskapet – men vilket landskap? I Danmark är naturen radikalt omformad och brukad av människan. Den kan liknas vid en ruin där livet ändå fortsätter, där nya möjligheter ständigt uppstår, där oväntade samband tar form. Att knyta an till en sådan plats kräver att man, som den amerikanska tänkaren Donna Haraway säger, “stannar i besväret”. Att se nyanserna, att hålla blicken öppen för både skönhet och våld. Det innebär att släppa idén om människan som oberoende och istället erkänna vårt beroende av andra arter. Att stanna i besväret är att varken romantisera det förflutna eller frukta framtiden, utan att vara närvarande och berätta historien om en sårad jord – och om var livet kan återuppstå, repareras och fortsätta.
Jag menar, utan minsta ironi, att vi lever i en tid när vi måste lära oss att hoppas igen. Att tro på att vi kan göra saker annorlunda än vi gjort tidigare. Det kräver nya färdigheter, nya sätt att se på världen. Och det kräver att vi accepterar att även när vi lärt oss dessa saker kanske resultatet inte kommer direkt. Men kanske gör det det, om vi fortsätter. Det finns hopp i även den minsta handlingen.
