När jag berättar för andra som inte fiskar att jag ska ge mig ut igen, möts jag ofta av en djup förundran över vad det är som är så lockande med fisket. Vad är det som får mig att återvända gång på gång? Jag skulle säga att det handlar om spänning, för i grund och botten tycker jag att själva grejen med att fånga en fisk är spännande. Men det handlar också om att befinna sig på en helt annan plats. Fiske är onödigt, improduktivt och ineffektivt. Det finns massor av bättre sätt att få fisk på bordet. Men kanske är det en del av poängen. Det känns helt enkelt underbart att strosa längs vattenlinjen när jag egentligen borde jobba. Fiske handlar om att göra något annat, om att vara ensam men också tillsammans med andra som delar besattheten. Det handlar om att vara i ett sammanhang där jag inte behöver förklara mig.
Fiske handlar om att vänta. Om att tro på att det du vill ska hända faktiskt kommer att göra det till slut. För en utomstående ser det kanske ut som att ingenting händer förrän fisken nappar, men det är fel. Det ultimata målet är såklart att fånga en fisk, men för att nå dit krävs att man har koll på en lång rad saker. Jag är aldrig mer fokuserad än när jag fiskar. Jag är helt uppslukad av det jag gör; att läsa vattnet. Hur är strömmen? Är vattnet klart? Är det varmt? Jag kollar också vindens riktning och om fiskarna är synliga. Sist men inte minst handlar det om teknik: att kasta rätt och att välja rätt bete eller den bästa flugan för dagen. Förberedelse är en viktig del av det hela – att kolla väderprognosen dagen innan och precis när man ger sig ut, att titta ut olika fiskeplatser och att förbereda utrustningen. När man kommer till platsen, kastar mot stället där man har sett en fisk, väntar på ögonblicket när den nappar – och misslyckas ändå. För om jag ska vara helt ärlig; oftast fångar jag faktiskt ingen fisk.
Fiske handlar också om att knyta an till naturen, men vilken typ av natur? I Danmark handlar det om ett naturlandskap som har förändrats och brukats radikalt av människan. Ett landskap som på ett sätt kan liknas vid en ruin, men där det hela tiden skapas nya möjligheter för liv och komplicerade kopplingar som tidigare var omöjliga att föreställa sig. Att knyta an till sådan natur kräver att man ”stannar i besväret”, som den amerikanska tänkaren Donna Haraway uttryckte det. Det innebär att man måste ge sig tid att titta på nyanserna, kontrasten mellan skönhet och våldsamhet. Det kräver att man överger tanken på människan som en oberoende varelse, och i stället erkänner vårt beroende av andra arter. Att stanna i besväret handlar om att inte bli nostalgisk över det som varit eller oroa sig för det som komma skall, utan att vara närvarande i nuet. Att berätta historien om en skadad jord och samtidigt upptäcka att livet kan återuppstå, återställas och upprepas.
Jag säger helt utan ironi att vi lever i en tid när vi behöver lära oss att hoppas igen. Vi behöver hoppas att vi kan göra saker på ett annat sätt än vi har gjort tidigare. Det kräver att vi lär oss nya sätt att göra saker på och nya sätt att se på världen. Det kräver också att vi accepterar att även när vi lärt oss och behärskar detta kanske framgången inte kommer omedelbart. Men kanske kommer den, om vi orkar fortsätta. Det finns hopp i den minsta av handlingar.
Dansk författare
